Att sitta fast i bilkö när man är påväg för att hämta sitt barn på dagis som redan går långa dagar som det är, är total ångest och tortyr. Jävla Årstatunnel. Varje gång man slutar 16 är de kö där. Och jag nästan gråter ibilen av frustration för jag vill hem, hem och spriiinga bort till dagis och hämta min ögonsten. Hon går redan såpass långa dagar (8.30-16.30) och jag vill verkligen hämta henne så tidigt jag kan och är ju nästan beredd på att ta en fortkörningsböter varje torsdag (nej jag har inte fått det än) bara för att få så mkt tid som möjligt tillsammans med henne.

Men jag blir ändå lite lättad i hjärtat när jag kommer fram och möts av en glad Kerstin ute på gården tillsammans med de andra barnen som går hela dagar. Hon tar min hand, och leder mej bort till danshörnan. Hon ska visa hur man gör och rockar loss. Sjunger med i sångerna från cd-spelaren, och hämtar sin kompis som hon sedan håller i händerna och dom dansar tillsammans. Kerstin kramar honom och dansar vidare med gester och "ord". Då känner man iallafall att hon har det bra. Att dom extra tio minutrarna för att jag står i köer inte innebär någon ångest för henne utan bara för mej.

Fröken berättade för mej idag att Kerstin är väldigt populär bland dom andra barnen, och dom stora barnen älskar att ta hand om henne och hjälpa henne och dom älskar dom hennes lockiga hår. Kerstin å andra sidan tackar bestämt nej till hjälpen hon erbjuds haha. Hon är mycket bestämd säger dom och det vet vi ju. Det är ord och inga visor, och vill hon något är hon väldigt klar med hur hon ska ha det.

Det som värmer mitt hjärta mest är att dom säger att hon är otrolig SNÄLL mot sina kompisar. Delar ut leksaker, och är någon ledsen så kommer hon direkt fram och försöker trösta. Jag hoppas det är en egenskap som hon kommer bära med sej.

Nu har hon lagt sej min skrutta. Två värdefulla timmar har passerat och innan dagis imorgon får vi en timme till tillsammans. Sedan är det äntligen helg. Jag längtar!

Förövrigt tycker jag det är skitlöjligt att man inte "får" säga dagis nuförtiden! "Förskola!", blir man ofta rättad. Galenskap! Är det för att dagisfröknarna känner mej förminskade? Eller pedagogerna heter det väl nu 2011? Jag tycker att ordet dagis beskriver helt var det är! Ett litet barns hem på dagen, ett daghem, DAGIS. Förskola tycker jag låter så hemskt... Ska man introducera helvetesskolan till barnen redan vid 1,5 års ålder?

NEJ, min unge kommer gå på DAGIS! Det får hennes fröknar stå ut med :)

Detta med vinterkläder... Fasen vad svårt det är! Man köper varma ytterkläder och tänker att det måste gå att växa i... dom växer så fort... inte växa ur direkt... ska passa hela vintern... Dessa tankegångar gjorde att jag köpte en tjockjacka i storlek 86 till Kerstin. Den är superfin och bra på alla sätt men ungen drunknar i den. Den går ner under knäna och ärmarna är 10cm för långa... Overallen är åxå stor... Korvar sej i midjan. Hon kommer ju såklart växa i både overall och jacka men just NU är det väl stort asså. Så... Idag åkte jag och Kerstin till HM och köpte en till jacka, och ett par tjockbyxor, som passar NU. Som hon inte drunknar i, och som hon kan röra sej i. Jackan ser ni på bilden, och till det blev det ett par gråa tjockbyxor med hängslen. Så får hon ha den jackan nu, åså får hon ha den lila fina jackan lite längre fram i vinter och såklart efter vintern, mot våren, då kommer den nog passa bättre. Tjockbyxorna kan hon ha både nu, och mot vintern skulle jag tro. Åså har hon ju sin overall att ha i vinter åxå, tror det är ett bra dagisplagg, men tvådelat är praktiskt det med. Vi kör både och. Köpte åxå ett par tjocka vantar till henne. Jackan är stl 74 och byxorna blev stl 80.

Alla som har barn, vet vilken obeskrivlig kärlek man känner för sin lilla varelse. Sin underbara lilla son eller dotter, som man som mamma burit på i 9 månader, som man fött och som man sedan lär känna, som lagt sitt liv i ens händer.

Jag har skrivit om det förut, hur det kändes för mej när jag just fått Kerstin. Det var ingen kärlek-vid-första-ögonkastet-stund. Det var mest en känsla av lättnad, att förlossningen var över, och en känsla av förvåning. Vem var hon, som låg på mitt bröst, med kladdigt huvud, med en uppstickande liten lock mitt på hjässan, ett litet alvöra och som sedan prydde hela min mage med bajs? Vem var hon? Skulle jag från och med nu ovillkorligt, alltid, för evigt, ha ansvar över detta lilla liv? Hjälp.

Kärleken till Kerstin har växt fram. Även om jag redan från början hade nån form av instinktiva moderskänslor, som att det var inbygt på något vis.

Första tiden hemma var jobbig. Bara jobbig. Jag kunde inte riktigt acceptera att min frihet var som bortblåst. Plötsligt styrdes mitt liv av en skrikande bebis. Jag satt konstant i soffan med bar överkropp och ammade. Man kunde inte lägga sej när man ville, inte gå upp när man ville... Ingenting var på ens egna villkor längre.

Och den där satans amningen! Under graviditeten kände jag, speciellt mot slutet, att jag längtade efter att få vara min egen kropp igen. Bara vara jag. När Kerstin var född trodde jag att denna känslan skulle infinna sej, men istället kände jag mej mer låst än någonsin. Amningen strulade redan på BB då Kerstin inte ville ta bröstet på rätt sätt, jag pumpade, slet och gav ersättning för att hålla henne mätt medan min mjölk så sakteligen kom igång. Amningen flöt på stundtals, men ofta var det en kamp med skrik och amningsnapp en stund innan varje amning. Varje amning, en gång i timmen, var annan timme, var tredje timme om det ville sej väl.

Efter att ha slitit i två månader gav jag upp. Min bvc-sköterska pushade mej att sluta, gjorde att jag vågade ta steget att sluta amma. Känslan av att man ska, borde och måste amma, fick ge vika med hjälp av bvc.

Nu började livet! Både jag och Kerstin blev som nya människor! Flaskan och ersättningen blev min bästa vän! Plötsligt sov ju ungen, hon var gladare och jag var gladare. Jag kunde ta på mej en överdel på dagarna och behålla den på! Fuck amning! Man måste inte amma, barn växer upp och mår precis lika bra på ersättning, tillochmed bättre, i vårat fall!

Så sakteliga kröp sej kärleken på. Den där speciella kärleken. Ju mindre jobbigt det blev, desto mer plats fick känslorna för denna lilla person.

Häromdagen diskuterade vi huruvida det var jobbigt att ha barn, eller inte, i min Augustimammagrupp. Jag kan ärligt säga att jag från början tyckte det var jobbigt. Skitjobbigt tillochmed! Jag har nog hela tiden haft svårt att acceptera att jag numer går i andra hand, att någon annan numer styr min tillvaro. Fram till 3 månaders ålder var det mest en transportsträcka, men sedan började det bli riktigt roligt!

Nuförtiden tycker jag inte att det är jobbigt att ha barn. Det är kul! Riktigt kul! Det händer saker varje dag och Kerstin förstår mer och mer. Hon härmar, gör precis som jag, ber om saker på sitt eget vis, och försöker utforma änsålänge svårtydda små ord! Hon är så stolt när man berömmer henne och när hon klarar något nytt söker hon min blick för att få en bekräftelse "titta mamma, titta, såg du!!".

Samtidigt som att det inte alls är jobbigt att ha barn, finns det ändå saker som helt klart är jobbigare iochmed att man HAR barn. Tillexempel att packa en väska. Att ostört skriva något på datorn. Att göra ett ärende. Och andra hela basala saker som man annars med lätthet gör i vardagen. Men med ett barn, blir allt lite "jobbigare". Så är det bara! Jag uppskattar egentid, att få vara själv. Inte för att slippa Kerstin, utan bara för att slippa PASSA på något. Bara för en stund iallafall.

När Kerstin lagt sej på kvällen pustar jag alltid ut. Pustar ut efter en rolig och fantastisk dag tillsammans med min dotter. Men det är så skönt, att bara sätta sej i soffan och vara jag. Bara jag, och ingen annan att passa på. När Kerstin har somnat brukar jag alltid titta på henne en stund, där hon ligger, fridfullt och snusar och sover med sina nallar och nappar. Sällan känns kärleken till mitt barn så stark, som just då! Och jag längtar till nästa morgon när hon vaknar.

Jag älskar tiden med Kerstin och jag älskar min egentid, min stund på dagen, när jag bara kan vara med mej själv. Det ena måste inte utesluta det andra. Man älskar inte sitt barn mindre för att man uppskattar även tiden utan sitt barn.

Nu ska jag gå ner, ta med mej Kerstin, och ge henne lite lunch. men först ska vi spela lite på läpparna tillsammans, i takt med hennes spelande gitarr <3

Jag är bannemej spyless på alla rosetter och volanger på alla leggings som finns i affärerna! (Leggings/tights som de flesta klädaffärer visst anser vara ett exklusivt plagg endast för tjejjer...?) Så nu har jag beställt från Villervalla. Vanliga tights, super-plagg för ungar som har propellrar i baken, mjuka, smidiga och goa, helt utan krimskrams. Lite dyrare såklart, men det får det vara värt. Köpte stl 80 så kan hon ha dom både nu (förmodligen) och i sommar/efter sommaren.

Idag fick Kerstin smaka blåbär för första gången. Hon får alltid katrinplommon efter maten, rent slentrianmässigt nuförtiden egentligen... För när hon var mindre åt hon det för att hon var så förbannat hård i magen. Nu har hon inte det problemet längre, så jag tänkte avveckla katrinplommon och endast ta till det när nöden kallar så att säga. Så idag fick hon lite blåbär! Det ska ju dessutom göra att skiten inte luktar så förbannat höstmustigt. Och det stoppar upp lite snarare än att ge ännu mer skjutts. Eftersom jag i det närmsta blir förbannad och provocerad numer när det luktar skit så känner jag att om vi kan dra ner stinkblöjjorna från 4-5 per dag till 2-3 så vore jag fan lycklig! Jag hatar bajsblöjjor! Å det KAN ju vara så att katrinplommonen ger mej ett par extra bonus blöjjor per dag, vem vet, så nu testar vi denna varianten istället.

Dock tillkommer ju ett nytt problem... Hur får man rent ungen runt munnen? Fast hellre ett barn som ser ut att lida av kronisk syrebrist med sina blåa läppar, än bonus-bajsblöjjor.

Man behöver helt klart tålamod som mamma. Man måste ha tålamod att för hundrade gången samma dag säga "Nej, Kerstin inte den!" "Nej Kerstin, inte äta det!" "Nej Kerstin låt bli!". Utmaningen ligger i att mot slutet av dagen inte slänga ut ungen genom fönstret när man för 100:ade gången försöker sätta sej å slappa en stund och man ändå måste kasta sej upp innan nästa sak rivs ner i golvet. Viss överdrift kanske. Men jag tror de flesta mammalediga mammor vet vad jag menar :D

Tålamodet sätts åxå på prov när Kerstin ska äta sin egen middag. Stekt korv och pastaskruvar i all sin enkelhet, inte pga sin nyttighet, utan lämplighet att äta själv när man är 9,5 månad. Sakterligen åker en skruv in i munnen, ut igen, in, ner i knät och för att slutligen hamna i hundarnas mun. En korvbit i magen, en i knät, två till hundarna... En halv pastaskruv i magen, en halv till hundarna, två i knät... man har lust att trycka in maten i munnen på henne för å bli klar nångång. Ja, you know it... När all mat är slut efter en mindre evighet, så vet man inte riktigt hur procentfördelningen ser ut mellan barn-mage, barnets knä och hundarnas mage. Men, men, det är så det är, glad Kerstin, glada hundar och faktiskt, ganska glad mamma :)