Som jag skrev igår var jag på utvecklingsamtal. En sak där som gjorde mej så stolt var att dom tyckte att Kerstin var så självständig, trygg i sej själv och företagsam, att hon tar för sej men samtidigt är väldigt ödmjuk och snäll mot sina kompisar, att hon gör saker själv och att hon är trygg i alla situationer.

När jag blev mamma och började fråga mej själv hur jag vill att mitt barn ska växa upp, hur jag vill att hon ska utvecklas som liten person så har mina stöttestenar varit bland annat trygghet och självsäkerhet. För mej har det varit jätteviktigt att Kerstin växer upp och känner sej trygg i sej själv. Jag har alltid strävat efter att hon ska känna sej så trygg med sej själv att hon känner sej trygg i alla situationer och inte bara är trygg för att mamma är med. Kerstin har i mångt och mycket fått "klara sej själv" redan från hon var jätteliten just för att jag vill att hon ska känna att hon kan, att hon klarar saker själv, att hon är trygg i sej själv. Det är trygghet för mej. Kanske för att jag själv alltid varit sådan. Nu tänker säkert vissa mammor där ute att "jaha det var ju förvånande, att just hon lämnat sitt  stackars barn ensam och övergiven och tror att det skapar trygghet" men det är tvärt om! Kerstin har aldrig varit ensam, eller övergiven eller lidit brist på trygghet och kärlek. Men jag har heller inte låtit henne sitta fastklistrad på mej som stöd i livet utan många gånger puttat henne lite ifrån mej och sagt "kom igen du klarar det här! prova, så får du se!" och det har gjort att Kerstin växt som människa.

Att jag nu ser att det fungerat är verkligen helt underbart! Att få beröm som mamma, att folk ser att Kerstin är så trygg med sej själv, trygg med all personal, trygg i vad hon kan och trygg att våga prova nya saker, våga misslyckas, göra om, vara stolt över sej själv. Kerstin VET att mamma finns där, bara precis bakom.

 

Jag har genom dessa två år som mamma både fått massa skit och massa medhåll för hur jag är som mamma. Jag står för, att jag tror att dalt och ömkande inte ger trygghet utan snarare tvärtom, för mej är inte det trygghet. Att ömka och dalta är för mej att visa sitt barn att trygghe Nej, jag tror inte det skapar trygga barn. JO, ett barn som känner sej trygg PÅ GRUND AV sin mamma och inte MED HJÄLP AV sin mamma. Och det för mej är inte att vara en trygg individ. Därmed inte sagt att något är rätt eller fel, det enda jag säger är att det är min åsikt och den vision jag haft när jag låter Kerstin växa upp med mej som mamma. Gensvaret på mitt tänk har här blivit en trygg, glad unge, som sover gott, och lever gott!

Att få höra hur det hjälper Kerstin genom livet i stort och livet på förskolan med alla vuxna, alla barn, alla situationer det innebär, gör mej så himla varm i hjärtat <3