Shulman... Sculman... Schuman, Schullman..... Kjolman.....  Alex som googlar sej själv varje morgon på alla de tänkbara sätt för att få med alla skriverier och åsiker om sej själv. Föreställningen öppnas med ett mer dokumentärt inslag där en liten film med tillhörande berättarröst beskriver hur utvecklingen gått från amöba, urtidsmänniskor och till dagens instagrammande, facebokkande och twittrande människa med ett enormt behov av gillamarkeringar och behov att blotta de mest konstiga saker inför alla och ingen på nätet.

 

Jag har blanade känslor kring denne man. På vissa plan tycker jag han verkar vara en vidrig person, dryg och med åsikter jag verkligen inte kan förstå. Men jag tycker även han är skarp, duktig skribent, en person som finner det roliga i detaljer, han är uppmärksam och otroligt rolig.

 

Föreställningen pendlar mellan galna tweets, vidriga instagrambilder, dråpliga anekdoter från Alex liv varvat med mycket rörande och personliga berättelser. Varför har han blivit den han är idag, vad kommer det extrema bekräftelsebehovet från, vad är det som gör att han bara tvunget måste googla sej själv varenda dag för att känna lycka? Är vi bara såhär, eller finns det en förklaring för varje enskilld individs beteende?

 

Jag har skrattat så jag grinat åt dråpliga historier, åt hans "hat-lista" när det kommer till sociala medier... Jag har fällt en tår till hans fina historna om lilla Alex tillsammans med hans dotter Charlie.

 

På ett finurligt, fint och insiktsfullt sätt knyter han ihop en säck av bekräftelsebehov, mobilberoende, barndom och känslan av att inte döma för hårt, och att lära sej medans man lever.

 

Jag rekomenderar alla att se denna föreställning när den kommer igen i höst! vad man än tycker om Alex Schulman så kan man inte tycka illa av detta. det var verkligen helt fantatiskt :)