Man behöver helt klart tålamod som mamma. Man måste ha tålamod att för hundrade gången samma dag säga "Nej, Kerstin inte den!" "Nej Kerstin, inte äta det!" "Nej Kerstin låt bli!". Utmaningen ligger i att mot slutet av dagen inte slänga ut ungen genom fönstret när man för 100:ade gången försöker sätta sej å slappa en stund och man ändå måste kasta sej upp innan nästa sak rivs ner i golvet. Viss överdrift kanske. Men jag tror de flesta mammalediga mammor vet vad jag menar :D

Tålamodet sätts åxå på prov när Kerstin ska äta sin egen middag. Stekt korv och pastaskruvar i all sin enkelhet, inte pga sin nyttighet, utan lämplighet att äta själv när man är 9,5 månad. Sakterligen åker en skruv in i munnen, ut igen, in, ner i knät och för att slutligen hamna i hundarnas mun. En korvbit i magen, en i knät, två till hundarna... En halv pastaskruv i magen, en halv till hundarna, två i knät... man har lust att trycka in maten i munnen på henne för å bli klar nångång. Ja, you know it... När all mat är slut efter en mindre evighet, så vet man inte riktigt hur procentfördelningen ser ut mellan barn-mage, barnets knä och hundarnas mage. Men, men, det är så det är, glad Kerstin, glada hundar och faktiskt, ganska glad mamma :)