Att sitta fast i bilkö när man är påväg för att hämta sitt barn på dagis som redan går långa dagar som det är, är total ångest och tortyr. Jävla Årstatunnel. Varje gång man slutar 16 är de kö där. Och jag nästan gråter ibilen av frustration för jag vill hem, hem och spriiinga bort till dagis och hämta min ögonsten. Hon går redan såpass långa dagar (8.30-16.30) och jag vill verkligen hämta henne så tidigt jag kan och är ju nästan beredd på att ta en fortkörningsböter varje torsdag (nej jag har inte fått det än) bara för att få så mkt tid som möjligt tillsammans med henne.

Men jag blir ändå lite lättad i hjärtat när jag kommer fram och möts av en glad Kerstin ute på gården tillsammans med de andra barnen som går hela dagar. Hon tar min hand, och leder mej bort till danshörnan. Hon ska visa hur man gör och rockar loss. Sjunger med i sångerna från cd-spelaren, och hämtar sin kompis som hon sedan håller i händerna och dom dansar tillsammans. Kerstin kramar honom och dansar vidare med gester och "ord". Då känner man iallafall att hon har det bra. Att dom extra tio minutrarna för att jag står i köer inte innebär någon ångest för henne utan bara för mej.

Fröken berättade för mej idag att Kerstin är väldigt populär bland dom andra barnen, och dom stora barnen älskar att ta hand om henne och hjälpa henne och dom älskar dom hennes lockiga hår. Kerstin å andra sidan tackar bestämt nej till hjälpen hon erbjuds haha. Hon är mycket bestämd säger dom och det vet vi ju. Det är ord och inga visor, och vill hon något är hon väldigt klar med hur hon ska ha det.

Det som värmer mitt hjärta mest är att dom säger att hon är otrolig SNÄLL mot sina kompisar. Delar ut leksaker, och är någon ledsen så kommer hon direkt fram och försöker trösta. Jag hoppas det är en egenskap som hon kommer bära med sej.

Nu har hon lagt sej min skrutta. Två värdefulla timmar har passerat och innan dagis imorgon får vi en timme till tillsammans. Sedan är det äntligen helg. Jag längtar!