idag har jag bokat ett ultraljud för att kolla könet. ringde till mamma mia, där jag gjorde kub-testet... extra ultraljud utför dom endast efter vecka 26 när man inte är inskriven! vad i helvete? vecka 26? ska jag behöva vänta så länge?? bokade iaf en tid den 3 maj, klockan 18.00. 3 maj! vi snackar 8 veckor dit. härregud. kollade på tittut-ultraljud åxå, dom gör sådana UL efter vecka 22.. men där kostar det 250:- mer än på mamma mia. samt att runt den tiden är när vi ska till venedig, och jag har semester i två veckor. ska jag vänta tills efter det, så är det bara två veckor kvar till mamma-mia tiden iallafall...
min plan nu är, att se om vi inte kan kolla könet med ultraljusmaskinen på jobbet, vi pratade om det igår, va fasen man kan ju iaf kolla? hehe.. om det inte går å se något vidare tar jag väl tiden på mamma mia om hundra år. fan åxå, jag som ville veta NU!

då hade arbetsdagen passerat... damp ner på jobbet ca 1,5 timme försent, men det är ju som det är :) å nu sitter vi här i soffan och är supermätta efter kvällens taco-middag. mycket gott!

bebisen har fått ta plats på kylskåpet, tillsvidare. får väl fixa en liten ram så bilden finns väl bevarad. markus har en egen åxå som han har på jobbet <3

haha det kändes så konstigt där på ultraljudet.. lägga sej där på britsen med min näst intill obefintliga mage, iallafall när jag ligger ner, då är det inte mycket som putar ut! men barnmorskan sa att min lilla mage nog beror på bra magmuskler och även att jag är såpass lång. inte mej emot! liten mage känns mycket praktiskt :)
hon kikade ju igenom hela bebisen, mätte och studerade. allt såg fint ut, som jag skrev tidigare idag. men könet kunde hon ju som sagt inte se.. suck... lillen låg med navelsträngen mellan benen, som då eventuellt kan dölja en snopp. men hon såg ju bevisligen ingen snopp iallafall men vågade väl inte gissa tjejj om att i fall att det döljer sej en snopp där nånstans... så det blir att boka privat ultraljud på mamma mia och ta reda på den saken :)

nu är jag hemma efter RUL! en enda känsla, fan åxå, haha, hon våga inte säga kön, det låg en navelsträng i vägen. så det blir att boka privat, jag ska veta! ;) men allt såg bra ut, den lille verkar frisk så långt man kan se =) fick gå å kissa efter halva undersökningen då det inte gick att se hjärnan, bebben hade kilat sej så långt ner, men efter kisseriet såg man bättre =) nu måste jag kila till jobbet!!!

 

kvällsmage vs morgonmage :P

hur länge håller magen på och blir större på kvällarna? på morgonen ser jag tydligt exakt vart livmodern befinner sej, då det är precis där magen står ut lite, det är lite gulligt! magen på kvällen räknar jag inte som min bebismage alls! har hela tiden tyckt min mage är så liten jämfört med andra jag ser på nätet i min vecka, men det verkar som dom flesta fotar på kvällen, jag som tar min bild på morgonen innan den hinner börja växa :P. men visst, visst är det kvällsbilder som gäller så är jag fan åxå med i matchen!!!

;)

 

nattinatt!

 

 

då var det vecka 19! snart halva tiden, hur sjukt är inte det? känner den lilla flera ggr om dagen, och nu får jag börja tro att det är bebisen, för igår fick markus känna när jag låg ner på rygg och han fick en buff i handflatan och påstår att det där inte är mina tarmar ;)

nu ska vi åka till mellerud!
ha det fint!

höres!

ja, då var man i vecka 17... tiden går faktiskt ganska fort nu jämfört med i början, seg-seeeega veckor fy fan. nu kan man tillåmed börja aaana en liten liten kula på morgonen. ja för det är morgonen jag räknar, inte kvällarnas putmage, den är riktigt uppsvälld :P. ska försöka ta en bild varje lördag, så man ser ut det utvecklar sej :)

får bli en ny kategori här på bloggen nu, graviditeten.

ha en bra dag!

nu ska jag med lättat hjärta sova iaf, ny dag imorgon!

ha det fint!

hejs!

ha en bra dag!

för många är nog ett plus på en graviditetssticka en stor glädje. jag hade alltid föreställt mej att hamna i en situation där man aktivt försöker få barn, och efter några månaders besvikelse plötsligt får ett plus på stickan och man lever i en rosa dröm-värld.
den känslan fick aldrig infinna sej hos mej. varken besvikelsen eller glädjen. snopet.

det hela började i slutet på november/början på december. tyckte det var så konstigt att jag hade så sjuk mensvärk en hel vecka innan kärringa röd skulle anlända. brösten ömmade och jag tänkte att jaha, jaja den kommer väl tidigt denna gång då. men inget hände. tanken på en eventuell graviditet komm och nosade lite, men jag slog bort det då jag tyckte det vore en omöjlighet. dagarna gick, molvärken fortsatte, men inget kom. åså var det dagen D, då den borde kommit, men nä. då var jag hundra procent säker på att det berodde på min oro. i slutet av veckan köpte jag ett graviditetstest, för att bara stilla oron, och att det skulle komma igång. gjorde det direkt när jag kom hem på fredagen. vid detta tillfälle befann sej markus på en riga-kryssning för den delen. jag doppade stickan i kisset, och pang sa det, utan att behöva vänta, ett lila streck som stack i mina ögon likt en harpun. panik. vad var det jag såg? jämförde med intruktionerna flera gånger, vände på stickan, men nej det var positivt. vad skulle jag göra nu. sittandes på toan med byxorna nere och stickan i mellan nyporna ringde jag till min mamma. "jo, jag skulle bara säga *snyft* att jag sitter här nu med ett positivt graviditetstest i handen *mega-grin*" mamma svarade mej att "men lilla vännen det är väl inte hela världen? det är ju ett fantastiskt besked, inte ska du vara ledsen". sedan pratade vi, och visst jag är i "rätt" ålder, har fast bostad, fast jobb, likaså markus. jag har bil och körkort och ett ordnat liv. visst hela världen var det inte, men ändå.
sedan ringde jag till pappa, som först sa "men jaha, oj då". och jag sa "va? varför säger du oj då!" och han svarade, "men du gråter ju, eller?" men sedan blev han glad. efter det ringde jag min chef, karin. med tanke på mitt jobb är detta inget jag kan hålla hemligt, som många gör. jag kan inte fortsätta röntga, och dessutom känns det inte så kul att hantera vissa hormonpreparat, samt att man bör tänkta lite på tunga lyft åså.
alla runt mej blev glada, själv satt jag i en flod av tårar och känslan av att mitt liv var förstört.
markus då? tänker ni. eftersom han var på kryssning i riga och säkert aldeles kalas, så valde jag att inte ge honom denna nyhet just då, utan det fick bli när han kom hem på söndagen.

så där satt jag. aldeles ensam i min soffa. gråtandes, försökte ta in vad som kan vara det största som sker i ens liv. ganska misserabelt va?

på söndagen ringde jag markus såfort han kommit av båten. stackarn fick ju en chock och hade vandrat runt i stan en stund för att smälta. men sedan har han bara varit glad. vilket känns jättekul.

saker blir inte alltid som man tänkt sej.