för många är nog ett plus på en graviditetssticka en stor glädje. jag hade alltid föreställt mej att hamna i en situation där man aktivt försöker få barn, och efter några månaders besvikelse plötsligt får ett plus på stickan och man lever i en rosa dröm-värld.
den känslan fick aldrig infinna sej hos mej. varken besvikelsen eller glädjen. snopet.

det hela började i slutet på november/början på december. tyckte det var så konstigt att jag hade så sjuk mensvärk en hel vecka innan kärringa röd skulle anlända. brösten ömmade och jag tänkte att jaha, jaja den kommer väl tidigt denna gång då. men inget hände. tanken på en eventuell graviditet komm och nosade lite, men jag slog bort det då jag tyckte det vore en omöjlighet. dagarna gick, molvärken fortsatte, men inget kom. åså var det dagen D, då den borde kommit, men nä. då var jag hundra procent säker på att det berodde på min oro. i slutet av veckan köpte jag ett graviditetstest, för att bara stilla oron, och att det skulle komma igång. gjorde det direkt när jag kom hem på fredagen. vid detta tillfälle befann sej markus på en riga-kryssning för den delen. jag doppade stickan i kisset, och pang sa det, utan att behöva vänta, ett lila streck som stack i mina ögon likt en harpun. panik. vad var det jag såg? jämförde med intruktionerna flera gånger, vände på stickan, men nej det var positivt. vad skulle jag göra nu. sittandes på toan med byxorna nere och stickan i mellan nyporna ringde jag till min mamma. "jo, jag skulle bara säga *snyft* att jag sitter här nu med ett positivt graviditetstest i handen *mega-grin*" mamma svarade mej att "men lilla vännen det är väl inte hela världen? det är ju ett fantastiskt besked, inte ska du vara ledsen". sedan pratade vi, och visst jag är i "rätt" ålder, har fast bostad, fast jobb, likaså markus. jag har bil och körkort och ett ordnat liv. visst hela världen var det inte, men ändå.
sedan ringde jag till pappa, som först sa "men jaha, oj då". och jag sa "va? varför säger du oj då!" och han svarade, "men du gråter ju, eller?" men sedan blev han glad. efter det ringde jag min chef, karin. med tanke på mitt jobb är detta inget jag kan hålla hemligt, som många gör. jag kan inte fortsätta röntga, och dessutom känns det inte så kul att hantera vissa hormonpreparat, samt att man bör tänkta lite på tunga lyft åså.
alla runt mej blev glada, själv satt jag i en flod av tårar och känslan av att mitt liv var förstört.
markus då? tänker ni. eftersom han var på kryssning i riga och säkert aldeles kalas, så valde jag att inte ge honom denna nyhet just då, utan det fick bli när han kom hem på söndagen.

så där satt jag. aldeles ensam i min soffa. gråtandes, försökte ta in vad som kan vara det största som sker i ens liv. ganska misserabelt va?

på söndagen ringde jag markus såfort han kommit av båten. stackarn fick ju en chock och hade vandrat runt i stan en stund för att smälta. men sedan har han bara varit glad. vilket känns jättekul.

saker blir inte alltid som man tänkt sej.