jag kommer förmodligen bli ett vandrande nervvrak innan denna graviditeten är slut. alltså ett större nervvrak än vad jag redan är då. i början av graviditeten nojjade jag halvt ihjäl mej över att jag inte kände av någon graviditet, jag kunde inte ens vara glad för jag bara oroade mej över uteblivna "symptom". men efter UL i vecka 13 lugnade jag ner mej några veckor. sedan kom rörelserna igång... då började nojjan igen. när bebis vart stilla flera timmmar trodde jag direkt något var snett! men på RUL såg ju allt fint ut så jag lugnade mej igen en liten period.
nu är min hjärna helt upptagen av att känna efter rörelser hela tiden. vissa dagar är bebisen jättelugn. även om jag känner buffar utspritt över dagen hela dagarna och lite mer rörelser på kvällen, så kan det vissa dagar vara ganska svaga rörelser.. vissa dagar är det full rulle, men tycker dom där full-rulle-dagarna kommer mer sällan. sitter i soffan och stirrar på magen, puttar på den, skakar på mej "rör dej då bebis" åså får man en liten knuff, men jag kan aldrig nöjja mej, jag vill ha kullerbyttor och karate för att vara nöjd. ååhh jag orkar inte oroa mej hela tiden :'(. å nu var ju SF måttet i den lägre delen av "kurvan" så nu inbillar jag mej att de något svagare rörelserna beror på att bebis inte får näring som den behöver eller något. suck. tur jag ska på köns-UL 3 maj, då kommer dom ju även göra en tillväxtkontroll. nu har bebis rört sej nästan hela tiden i 1,5 timme, men jag vet inte varför jag inte är "nöjd"...
just att bebisen varierar väldigt i intensivitet verkar ju väldigt vanligt.. lugna dagar, vilda dagar osv... men det tär på mej att hela tiden känna efter :'(