Det finns nog inget underbarare än att hämta Kerstin på dagis. Jag springer från bilen och lixåm sladdar in aldeles anfådd. "Kerstin, titta! Nu kommer din mamma!" säger fröken och Kerstin får syn på mej och börjar gråta. Som att hon blir så överväldigat glad lixåm, och slänger sej runt min hals. Sedan går hon iväg och ska visa saker innan hon knallar ut till kapprummet och ska klä på sej. Sötnosen. Sedan efter att vi kommit hem... Det hade kunnat va så mysigt. OM HON KUNDE TÄNKA SEJ ATT SOVA PÅ DAGEN PÅ DAGIS! Hon är ju sååååååå övertrött när vi kommer hem och bryter ihop fullkomligt över allt. ALLT. Hon är mysig åså, kramas åså, men hon är så trött och klockan 18.10 tvärdäckar hon i sin säng lixåm... Vilket ger mej ca 1,5 timme drygt med henne på hela dagen.. Och då har jag inte sett henne sedan igår morses, i 40 min innan vi gick till dagis. Eftersom hon inte somnar där blir det att hon somnar redan före 18.30 och jag hinner inte träffa henne på kvällen alls... kul. INTE ETT DUGG! Det gör mej ledsen i hjärtat lixåm. Men samtidigt har jag hela måndagarna hemma med henne och helgen... Och onsdag morgon... Torsdag kväll... Fredag morgon... Fan asså... Att samhället ser ut så att man måste jobba så mycket för att ha råd att leva... :( Ändå jobbar jag bara 80%.

Jag skulle gärna vara mamman som hämtar tidigt varje dag, den där duktiga mamman som jobbar halvtid. Men det går inte. Man måste ju ha råd med tak över huvudet och mat i magen... Och då kan jag inte jobba så lite...

Sedan vet jag att många barn går på dagis mer än Kerstin. Hon går fyra dagar i veckan ca 8.30 till 16.30. Det kunde vart värre.

Men annars går det bra för henne! Dom säger att hon är otroligt snäll mot alla andra. Om några andra barn bråkar kommer Kerstin direkt och ska ge dom leksaker åså. Dom kallar henne för avdelningens lilla fredsmäklare. Älsklingen, så snäll och vänlig <3