Låt mej presentera Kerstin, barnet utan logik. Varje morgon, och jag menar vaaarje morgon, när jag lämnar på dagis lämnar jag en tjurig / "ledsen" unge till fröknarna. När vi går in på gården och dom ropar "heeej Kerstin gomårrån!" får dom en tjurigt "nääeeej!" tillbaka. Haha imorses var det en pedagog som gick förbi oss och i förbifarten sa han "hej Kerstin" och snabb som en vessla var hon med att besvara honom med "nä-ä!" Suck. Sedan vill hon inte komma till fröknarna och bara vrider bort huvudet och säger nej och klämmer gärna fram lite krokodiltårar. Såfort jag gått så avtar ju detta.

 

Sedan när man kommer på eftermiddagen möts man av en busig glad unge som INTE vill gå hem. NÅDE  om man försöker ta med henne då får man tydliga direktiv! "Neej! Kerstin INTE gå hem, jag ska stanna här. Gå bort. STOPP, stanna där mamma!" Får bryta loss henne från leksakerna och bära ut henne i kapprummet där nästa utmaning kommer. Dvs inte låta sej provoceras av hennes beteende där hon lägger sej vid dörren och gråter och skriker "nej inte gå heeeem, jag ska stanna häääär!" Jag har nu kommit på att det bästa är att bara totalt ignorera detta beteende. Bara säga att okej, du vill inte gå hem? Då får vi sitta här då och vänta tills du ändrat dej, och sedan helt kallt typ ta upp mobilen och surfa lite och ignorera. DÅ kommer hon ganska fort med stövlarna och har väl ändrat sej och vi kan klä på i lugn och ro och gå hem med glada miner.

Barn asså. Logikens uppfinnare.