Igår kväll vet jag inte alls var det var med Kerstin... Hon började bli jätteledsen vid kvällsmaten... Sedan somnade hon dock rätt fort när jag stod kvar hos henne, och sov gott i en timme.. Sen satte det igång. Hon tokgrät i över en timme, konstant, helt rödgråten i ögonen. Jag tog upp henne åså var hon med oss en stund och Markus gick runt med henne, ändå grät hon som besatt... När hon lugnat sej lite la Markus henne å då somnade hon... En kortis, sedan var hon igång igen och grät å grät, ömsom sittandes i sängen ömsom ståendes. Jag försökte lugna henne men inget funkade, så jag tog upp henne till min säng och där somnade hon på min arm såfort jag la henne ner, gullungen. Hon sov där i två timmar tills jag bar över henne till sin säng igen, och då sov hon vidare utan ett pip till klockan 10 i "morses" då väckte jag henne, och nu är hon lika glad som vanligt. Har ingen aning om vad som var orsaken... Tycker inte hon verkade ha ont nånstans, utan mer att hon kanske var totalt övertrött, och att det lixåm slog lite slint eller hur man ska uttrycka sej, kanske vet hon lixåm inte ens själv varför hon grät så. Detta har ju hänt förr, att hon gråtit när hon ska sova helt otröstligt, antar nån separationfas, men aldrig har hon vaknat igen och varit lika ledsen. Men men, slutet gott allting gott... Min gladskit är tillbaka med råge, och strax ska vi åka in till stan och köpa en ny dator.