Åh jag förstår din oro.. inte blev det direkt bättre när man fick barn heller. TRor alltid det värsta och är expert på att skapa hela scenarium i huvudet! Usch!

Ja precis.. det där med att få panik om man INTE oroat sig också. Just den där känslan av att inte vilja vara oförberedd, att sitta där i lugn och ro och se på TV och så kanske nån man bryr sig om är död eller skadad... Tänk om jag sitter och skrattar just då?!



Som tur är hade jag ju blivit mycket lugnare redan innan jag blev gravid och har inte blivit så mycket värre sedan Nico föddes... men visst påverkas jag fortfarande. Har svårt att sova vissa nätter, vill gärna kolla så han andas hela tiden när han sover, ogillar att ha med honom i bilen eller ut bland alla smittohärdar till människor, vill inte egentligen inte att någon annan än mina närmaste lyfter honom (tänk om de tappar honom) och går ogärna ner för trappan inne med Nico i famnen (jag har sett scenariot i mitt huvud... hur jag snubblar i trappan, faller, tappar honom... hur han flyger in i väggen, eller i golvet och jag landar på honom... fy jag ryser bara jag tänker på trappan).. Men om jag känner att det börjar ta överhanden och hindrar mig från att göra saker så kommer jag gå i samtal igen så jag inte påverkar Nico negativt