...nudlar och två ostmackor har denna vecka blivit min lunch. idag lyckades jag iallafall hålla nudlarna i skålen och inte över mina ben och sovrumsgolv. alltid nått! nu vill jag bara att det ska bli kväll så markus kommer hem.

idag när jag var ute och gick promenad så var det nääästan att jag fick duka under! bebis tryckte så neråt, och jag fick sånna ishias-hugg i rumpan att jag bannemej knappt kunde gå! men, ikke, jag bara ska ut och gå, och det brukar ju släppa, det gjorde det idag med, eller ja, jag kunde gå en bit, stanna upp, take the paaaain, och gå vidare iaf hehe. dom där huggen asså, inte roliga.

pappa ringde innan, frågade om jag bara gick å väntade nu. jag känner att jag inte riktigt går å väntar.. för varje dag som går, som jag inte känner av något, blir jag lixåm lättad. jag har inte bråttom alls. nu är det BF imorgon... och det innebär att hon är här inom två veckor... man har lixåm levt med bara sej själv i 27 år, och inom två veckor kommer det föralltid förändras. då finns ett litet barn åxå i våra liv. det kommer bli fantastiskt! men jag tänker ändå försöka, i mina trista dagar här hemma, njuta av den sista tid man faktiskt har kvar av sitt gamla liv. innan det nya börjar. för inom två ynkliga veckor, förändras livet för all framtid. hon kommer när hon kommer. vår lilla prinsessa :)