När Lilla Kerstin kom till världen 100814


100814 <3

Det hela började fredagen den 13 augusti. Kände när jag vaknade en liten ”värk” som skiljde sej från de andra småkänningar man haft, molvärk och liknande. Antog direkt att jaha, nu startar det säkert. Gick på toa och när jag torkat mej hade jag rejält med rosa flytning på pappret, samt i toan. Fick panik, shit. Det har startat. Jag visste ju att blodblandade flytningar är ett av start-tecknen på en förlossning, och 6 dagar över tiden får man ju bara inse att det snart är dax.

Ringde till mvc för att få bekräftat att det är okej med rosa flytningar.. bara få höra det från dom som kan. Ringde även förlossningen, då det kändes bra att vart i kontakt med dem så dom vet att man är på G.

Under dagen kom det fler små-värkar, inget som inte var hanterbart men helt klart onda, avtog något under eftermiddagen.

På kvällen runt 22 så satte det dock fart igen. Kände att det fanns viss regelbundenhet, och dom gjorde såpass ont att jag fick tänka på att andas ordentligt. Ringde förlossningen framåt tidig morgon för att bolla lite... värkarna kom ungefär va 6:e minut och höll i sej i ca 45 sekunder. Dom tyckte det lät lovande men det var lite tidigt att komma in såklart.

Bara en halvtimme eller något, efter det samtalet såg jag att det kommit blod i sängen. Gick på toa och det kom ganska rejält med blod. Fick ju såklart panik. Ringde förlossningen igen. Detta var ju inget onormalt, utan det kan bli så under värkarbete sa han. Jag frågade om jag ändå inte kunde få komma in för koll, då jag ju är så himla orolig och det fick jag självklart. Så vi ringde en taxi. Kollade en gång till innan vi åkte, med papper, och såg då slemproppen, insåg ju själv att det var dem som släppt, varpå en blödning... men tänkte att det kunde vara skönt med koll ändå.

Skrevs in på förlossningen klockan 8.00. fick träffa en barnmorska som hette Lisa. Hon kikade i min binda, och det hade såklart inte kommit mer blod. Just typiskt, kände mej mest lite pinsam.

Hon satte ctg och bebisens hjärtljud var fina. Hon tog lite anamnes över mitt senaste dygn.

Hon undersökte mej och till både hennes och min förvåning var jag öppen 3 cm! De relativt fjuttiga värkar jag haft, hade iaf gjort en hel del nytta. Hon tyckte vi skulle stanna kvar, vilket vi ju såklart gjorde. Jag hade åxå vad hon kallade mjuka och glatta hinnor.

Blev visade in på ett eget rum, och en ny barnmorska presenterade sej, då Lisa skulle iväg och förlösa någon annan. Denna barnmorska hette Anna. Hon ordinerade mej att ta en promenad, dels för att få tiden att gå, men åxå för att få igång mer värkar.

Jag och Markus tog en liten tur runt sjukhuset, värkarna började komma ganska tätt och var faktiskt riktigt jobbiga nu. Dock var dom inte så långa, fortfarande runt 45 sekunder.

Gav upp efter kanske 30minuter, tyckte det kändes tryggare att vara på förlossningsavdelningen än att vandra runt planlöst på SÖS lixåm.

Väl tillbaka ringde jag på klockan för att meddela att jag var tillbaka och att värkarna tilltagit. Då kom en ny barnmorska igen, hon sprang på larm som de ordinarie barnmorskorna inte kunde ta. Detta var en supergullig tjejj, Ulrika. Jag meddelade henne att jag ville ha EDA, jag hade ju redan bestämt det sedan innan och hade i min plan att tala om det direkt så man kunde få det såfort man var öppen nog. Hon tyckte att eftersom jag var öppen 3cm när jag kom in så kunde vi kalla på narkosläkaren direkt isåfall, för 4cm är gränsen, men 3-4 cm gick finfint.

chill chill :D

Hon satte kanyl och jag fick ett rac-dropp för att förhindra blodtrycksfall vid sättning av eda.

Narkosläkaren kom efter kanske tio minuter. En mycket trevlig läkare. Jag fick info om hur det hela skulle gå till och fick lägga mej på sidan i sängen. Han bedövade i huden, vilket inte kändes alls, och sedan satte han in nålen mellan kotorna. Detta kändes inte över huvudtaget, bara ett litet fjuttigt tryck i ryggen och några sekunder senare var det klart och dom tejpade fast den lilla plastslangen och jag fick första startdosen eda. Klockan är nu 11.00 ca. Blir undersökt av bm och är öppen 5cm. Blir sagt att gå runt lite på rummet, för att få igång värkar igen, som avtog en hel den när eda sattes. Om det inte hjälpte skulle man ta hål på hinnorna för att få igång ett bättre värkarbete igen.

Blir undersökt efter 45 minuter och är fortfarande öppen 5cm men med buktande hinnblåsa. Bm tar hinnorna och vattnet forsar ut, mycket oangenäm känsla hehe. Klockan är nu 12.35.

nu var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska och undersköterska, och jag blev så glad när Lena steg in i rummet. En lite äldre kvinna, erfaren, chefsbarnmorska, yes tänkte jag detta känns tryggt! :)

Tiden som gått från eda sattes har jag nu inte känt av en enda värk. Dels har de blivit färre, men edan har åxå gett mycket god effekt.

Vid undersökning är jag fortfarande öppen 5cm så Lena sätter värkstimulerande dropp. Och nu tar det fart. Värkarna blir riktigt starka, jag känner inget mer än ett tryck i höger skinka vid varje värktopp, men vi ser på monitoreringen att det är kraftiga värkar. Klockan är nu strax innan 15.00. När bm undersöker mej 40 min senare är jag öppen 8cm, och medans hon undersöker mej blir det 10cm! Tjoho, här går det undan!

Mellan 16 och 17 får jag nu sitta på en boll och stå i gåstol för att få bebis att tränga ner i förlossningskanalen. Fortfarande känner jag ingenting förutom ett tryck i höger skinka och ett tryck neråt. Enormt tryck neråt ska väl tilläggas. My godness.

Får vid 17.00 lägga mej på sida i sängen, får lov att trycka på om jag vill, och tycker att det hjälper bort den där pressen neråt, jag trycker lite då och då, det känns skönare och hjälper mot pressen som är mot rumpan.

Kl 17.36 sätter krystvärkarna in, jag känner dom tydligt när dom kommer trotts eda. Dock är det en stund emellan varje krystvärk, och jag blir rent av otålig. Bm sa till mej att vila emellan värkarna men jag var inte det minsta trött så vi pratade om Polly och Bamse och lite annat mellan det att jag pressade på. Det var ganska lätt att hitta krysttekninken, dock hade jag korta krystvärkar så hann bara krysta 2 ggr per värk, någon gång hann jag tre. Det går ganska snabbt framåt, för varje lyckad krystning kommer hon längre och längre fram. Man förstår inte innebörden i tryck mot ändtarmen, förrns man krystat ut en bebis genom muttan. Det är en sak som är säker! ;)

Avslutade krystandet halvliggandes på rygg. Mellan nästsista och sista värken såg jag halva huvudet mellan mina ben. Trodde jag skulle tycka det var läskigt men det var det inte. Försökte vara noggrann med att lyssna på bm när jag skulle hålla igen lite trotts värk osv, ibland gick det, ibland inte. Det sved en del när bebisens huvud stod mitt i mutthålet, men inte värre än att man lätt stod ut med det tyckte jag. När hon sa ”på nästa värk kommer bebisen” kändes det så overkligt. Åså kom värken, jag pressade på och slurp, ut kom lilla Kerstin! Hon började skrika omedelbart, sikken lättnad det var! Och så fick jag upp henne på bröstet. Min första känsla ”vem är det här? Min? Vad ska jag göra nu?” hon blev rosa och fin i färgen på en gång :)

Några minuter senare fick jag trycka på igen, och ut kom moderkakan, hel och ”fin” ehm. Sedan tryckte bm på min mage en gång till och ut fullkomligt flög något, jag utbrast ”vad var det??” och fick svaret att det var ett koagel. Ha ha ush, som ett stort monster, splatt, rakt ut på golvet.

Det är verkligen kladdigt att föda barn, shit, fostervatten, blod, slem, koagel, bajs. Fast jag bajsade faktiskt ingenting, som jag märkte, för hon tog aldrig bort någonting heller. Fick några mindre bristningar. Dom kände jag verkligen inte av. Hon bedövade lite, detta kändes inte heller, och sydde ihop mej på några småställen. Ja, och sedan var det klart!

Lilla Kerstin kom till världen 14 augusti, 1 vecka efter bf, klockan 18.24, 3955gram och 52cm lång! Större än vad de flesta trodde med min lilla mage. Hon är perfekt, och så söt! Nu ska man bara ta in att man är mamma, att denna lilla varelse är vår och att det nya livet startat =)

konstig känsla!

Jag är helt överrumplad över att min förlossning var totalt smärtfri! Dom värkarna jag hade innan EDA sattes var inte trevliga men man fick ju stå ut. Efter EDA är jag totalt smärtfri, det enda jag känner är ett tryck i höger skinka och lite sveda när bebisens huvud är påväg ut genom hålet. Helt galet, trodde inte det var möjligt! Man hade ju sett framför sej, hur man skriker, vill dö, och drama, men det hela blev en riktigt trevlig stund! Kände mej så trygg med min barnmorska åxå :)

att sätta EDA kändes inte och att bli bedövad och sydd kändes inte heller. Det var varken utdraget eller värksvagt pga EDA som man hör om, det gick som på räls hela vägen.

Hoppas min förlossningsberättelse kan ge lite positiv feeling, speciellt till dom som är rädda för sin förlossning. Det FINNS superlätta förlossningar, min var en av dem :)