på luchen var jag och anna (våran nya veterinär som förövrigt är jättetrevlig och bra på alla sätt!) nere vid sjön och lät hundarna bada. hon har en superlydig dobermanntik som heter kara. härregud sikken hund. haha, vi gick ner mot sjön och mina två, som hettsar och hettsar för att dom vet att dom ska få bada, hänger i kopplerna och fullkomligt stryps, riktigt väluppfostrat. medans kara går lös, springet runt som en gasell, men såfort anna ropar så kommer hon till sidan haha, och när anna säger "hopp" och pekar mot vadsomhelst, en vägbom tex, ja då hoppar hon lydigt över. ja alla hundar är olika. eller iaf olika uppfostrade :P
dom hade iaf superkul i vattnet. för kara hoppade och simmade och bamse fick äntligen en sim-kompis och han simmade glatt efter. polly stog ett tag och skällde i vattenbrynet, men hakade snart på simturen hon åxå. till en början skällandes med snart så blev det lungt och skönt. men kara bottnar ju rätt långt ut, medans mina två som har små stubb-ben fick slita rätt hårt, men dom ger sej ju inte utan simmar runt. kara som sedan simmade ut bland näckrosorna med mina två i släptåg, när jag plötsligt inte ser polly längre. jag kikade men kunde bara se bamse virra runt bland näckrosorna. men såg inte polly. panik. hon har tidigare fått lite bakvikt ibland och lixåm sjunkit och min farhåga var ju nu att polly var under ytan nånstans. så jag ut vettu i vattnet i kläder å allt, men då såg vi henne, irrade runt där hehe. dom kom snart på rätt köl och fortsatte sin bana bakom kara. riktigt härligt iaf att se dem så simma och ha så kul!