frstn... idag när jag satt och plöjjde mina 40mil på E4:an, och körde förbi gränna, fick jag ett akut-infall att ringa mascots ägare (mascot är född i gränna men bor i hjo). jag har, på dessa dryga 2 år bara ringt en enda fjuttig gång till maggis. en enda. för varenda gång jag ens tänker tanken börjar jag gråta. jag ringde för ett år sedan, började grina när hon svarade. det är något med mascot som är så sjukt känslosamt för mej! men jag bara tryckte fram nummret och ringde. hon svarade. jag höll tillbaka tårarna. vi pratade lite. mascot mår prima, går och skruttar i hagen med polarna och är rund om magen! lilla sofie (maggis barnbarn) kommer och rider på honom. han rids inte helt regelbundet men då och då. ett fint liv för en pensionär, han är ju 17 år nu. tänk.. jag började rida honom när han var 5, och hade honom till han blev 15. stort. älskade mascot. men skönt att få bekrftat att han mår bra och lever ett lyckligt liv! får se om jag kanske klarar av att åka och hälsa på honom en vacker dag!