jag är så glad att jag har min blogg. det är jätteroligt att titta tillbaka i arkivet... läsa om graviditeten och framförallt läsa om första tiden med kerstin. det känns sååå långt bort och jag har redan glömmt hur liten hon har varit, och hur den första tiden var. tiden har gått fort samtidigt som det känns som hon alltid funnits här hos oss.

mycket har hänt. såklart är tillvaron myket lättare nu, eftersom man känner kerstin och hon känner oss. kärleken för henne växer sej starkare för varje dag och tanken på att något överhuvudtaget skulle kunna hända henne ger mej en fruktansvärd panik.

jag kan inte påstå att jag upplevde kärlek vid första ögonkastet. känslan jag fick när förlossningen var klar och jag fick upp kerstin på bröstet var en lättnadskänsla, äntligen var det över. något jag gruvat mej för i nio månader och ett halvt liv, förlossningen. puh, klar! och åxå en förvåning över hur lätt det hade gått. nästa tanke var "är hon söt? vilket konstigt öra hon har". sedan kändes det mest lite.. tommt. men jag var stolt, såå stolt!

det första tiden tyckte jag kerstin mest kändes som något jag "fått på halsen" någon jag var tvungen att ta hand om varesej jag ville eller inte, för vem annars skulle ta hand om henne? fanns ju ingenstans man kunde lämna tillbaka henne dom gånger man kände att livet helt raserats. från att ha levt ett fritt liv, sova när man vill, osv så var man nu tvungen att HELT anpassa sin tillvaro till den här lilla personen. den mamma som säger att den aldrig nånsin kännt så, ljuger.

att amma var hela tiden något jag hatade, även när det fungerade bra för det gjorde det ju från början. jag kände mej låst och obekväm, men gav det en ärlig chans sålänge kerstin ville, det var ju för hennes skull trotts allt. efter att amningen började krångla som den gjorde och vi gick över helt på flaska så vändes hela min tillvaro till något positivt. allt föll på plats och det som gett mej sådan ångest och så många gånger fått mej att känna mej urusel och dålig som mamma, försvann. kerstin var nöjdare och jag med.

med tiden har verkligen känslorna för denna lilla person växt. för varje dag som går blir kärleken allt större och starkare. det känns som lite tabu att prata om att man inte känner så från början, att kärleken inte innfinner sej i samma sekund man ser sitt barn, men många känner så och det är helt normalt. jag kände aldrig någon skuld över det.

tanken på att känslorna kommer bli ännu starkare gör mej nästan rädd. att ha någon i sitt liv, som man är så rädd att förlora. och vetskapen att man inte KAN skydda henne från allt ont här i världen, man kan bara göra sitt bästa. min lilla kerstin. tanken på att förlora henne gör mej helt panikslagen. tänk att leva ett liv såhär, med hjärtat utanpå kroppen, för det är vad man gör den dagen man får barn.

så tittar man på henne, här i soffan där hon nu ligger och sover så gott. tänk att hon är min. vår. älskade lilla barn. stoltast i världen, blir man :)

nu har jag gjort det. bestämt mej för att iaf HYRA ett andningslarm i en månad och se, OM det lugnar mej eller inte. gör det inte det, skickar jag tillbaka det, blir jag lugnare, ja då är det ju jättebra! har läst runt lite och alla som har detta larm är mycket nöjda, så jag provar. så får vi se. så  slipper jag fundera mer "undrar OM jag skulle känna mej lugnare med ett larm?" . dock känner jag att det är viktigt att jag tar tag i det underliggande problemet med min oro. detta är ju bara att stilla "symptomen". fortsättning följer...


lite svar på frågor:

många hävdar att dom ofta fellarmar. vad jag läst av folk som använder larm med sensorplattor, och som haft i flera år till flera barn, så har dom flesta inte vart med om ett enda fellarm. det verkar vara en myt bland folk som inte testat. därimot larmen man fäster på blöjjkanten, verkar fellarma rätt ofta. men hellre ett fellarm, än att hitta ett livlöst barn i sängen en morgon och veta att man kanske kunnat förhindra det om man blivit varnad!

ang min oro. jag vet inte hur det kommer bli i framtiden, men just nu är risken som "störst" fast man kan ju inte tala om stora risker, ca 20 barn per år drabbas. det är säkert större risk att vi dör i en billolycka egentligen... jag oroar mej för allt, jämt, men detta med psd är så jobbigt just nu, så jag väljer att prova å se om ett larm kan hjälpa mej, eller inte.

asså jag vet inte vad jag ska göra åt min skräck för PSD. såklart är det något alla föräldrar tänker på nångång, men för mej tar det tagit sjuka propotioner... såpass att jag lägger mej med ångest och rädsla varje kväll och känner att jag inte vågar somna... när jag väl somnar och vaknar till, så flyger jag upp i panik för att titta till henne. när jag är vaken kollar jag till henne var tionde minut och varje gång jag går emot sängen, eller vagnen på dagtid, så går jag med hjärtat i halsgropen... fruktansvärt är det. jag petar på henne och ofta rör hon ju sej då, eller att jag ser att hon andas såklart. men ibland, om hon inte rör sej när jag petar drabbas jag av panik på en halv sekund och då agerar min hjärna precis som när man drar bort handen från en varm platta... ni vet, man tänker inte oj så varmt jag måste ta bort handen utan man rycker bort den automatiskt innan man tänkt den tanken. så blir det för mej om hon inte rör sej direkt när jag petar på henne och i panik tar jag tag i henne å hon blir ju rädd, och vaknar. stackarn. varje gång ångrar jag mej och mår så dåligt... igår kväll när hon sov så gott, var jag ju på extra helspänn eftersom jag fått för mej att hon kan dö av sitt vaccin. när jag petade på henne och hon inte reagerade så drog jag i panik tag i hennes arm, stackars barn började gråta!!!!! och ångensten var TOTAL. jag FÅR inte göra så nå mer! jag FÅR INTE!!!!!

jag har vart i kontakt med en psykolog via bvc, men detta är inte hennes bord riktigt så nu har jag vart i kontakt med vuxenpsyk, jag måste få hjälp med min oro och ångest kring kerstin och kring allt annat. jag måste ta tag i detta nu, det går ut över kerstin och jag vill INTE vara en hysterisk mamma. hon är värd bättre. jag väntar nu på att bli kontaktad av vuxenpsyk för en tid. det ska bli skönt...

jag älskar dej så mycket kerstin, förlåt för att gör så mot dej!!


edit: jag får ofta höra att risken är "över" för psd efter tre månader. tyvärr är det inte vad jag läst. överallt står det att risken är minimala första månaden för att öka mellan 2-4mån och vara som störst vid 3-4mån. vid 6mån ålder har de flesta fallen inträffat...

numer har vi gett upp tetra-ersättningen då kerstin plötsligt böjade äta mycket mer! det kändes ohållbart när det gick iaf 4st tetra per dag... så nu kör vi på pulver. vilket jag tyckt vart så drygt, och det känns ofräschare på nåvis än tetran jag vet inte varför! men men... tjänar typ 200:- i veckan på å ha pulver. nåja nog om det! för att få detta att gå ihop med min lata och bekväma sida kom jag på den brilljanta ideen att förbereda alla flarrorna på en gång! så nu kokar jag upp vatten och häller upp rätt mängd i flaskorna som jag sedan ställer i kylen. har 6 flaskor och hon äter 6ggr per dygn. så nu tar jag bara ut en flaska, värmer i micron åså i med pulvret. klart! oh my I'm smart!

har även gjort upptäckten att har man i 150ml kokhett vatten blir det bara 140ml när det svalnat! så man måste plussa på 10ml så blir det rätt mängd när det kallnat. wierd.

tänk egentligen. slumpen, sikket obehagligt fenomen! man kan tänka att hade inte en viss tillfällighet inträffat hade något sett helt annolunda ut.

det tänkte jag på igår. kerstins existens hänger lixåm på ett litet klick på datorn! fy vad obehagligt. jag och markus träffades av en slump, precis som alla andra skulle jag tro. jag surfade runt på helgon (den gamla communityn) hoppade väl från vän-lista till vän-lista helt random mellan personer jag inte visste vikka det var. hamnade väl då hos markus och klickade mej random in i hans galleri, varpå jag ser en bild där han och hans vänner står och i bakrunden står en kompis till mej. så jag frågade markus i hans gästbok om det var en vän till honom. det var det inte, dom hade bara tillfälligt setts på den där festen och hon råkat hamna på den bilden.
sedan började vi prata lite på helgon, sedan msn och hade så sjukt kul, pratade i telefon i säkert 12h i sträck åsånt, sedan sågs vi och på den vägen är det.

tänk lixåm... om jag inte hade klickat just på HANS namn... och om inte fia varit med på den där bilden. hade våra vägar förmodligen aldrig korsats, och kerstin hade inte funnits.

obehagliga tanke!

och tack, Fia för att du var på den där bilden :)

jag har vid några tillfällen fått kommentarer på bloggens angående kerstins namn. tillexempel, "så söt! men namnet vet jag inte om jag gillar" eller "jag tänker väl på en tant men men.." å sånt. så känner jag... måste man säga sånt? asså jag läser maaaassa bloggar flera av dom bebisarna har namn JAG inte gillar, namn som i mina öron låter mer som en hund... eller katt.. men inte fasen skriver jag det till dom? jag lägger mej inte i det alls. "vad söt han är, men vilket fult namn ni valt"... varför skulle jag skriva så?

som tur är har 99,9% av alla vi träffat tyckt hon har ett jättesött namn <3 JAG älskar namnet och tycker det är jättegulligt. vet inte varför jag blir lite ledsen när folk skriver att dom inte gillar det. mest grejjen tror jag, att man absolut måste säga det till den stolta mamman... inte det faktum att man inte tycker om namnet jamenar alla tycker ju olika om det mesta =)

ska man säga när man tycker nåns barn är fult, åxå? som min mammas mamma fick uppleva. en bekannt tittade ner i vagnen på mamma och hennes bror å sa "det var enna jävvla fula ongar du har naemi!"

asså... detta med storlekar på bebiskläder är ju lustigt. kerstin har fortfarande stl 56 i både byxor och bodys, men, som jag skrev igår, kan hon även ha vissa plagg i 62 nu. MEN.. hon kan fortfarande ha velourbyxorna från lindex i stl 50! men lindex mjukisbyxor i stlk 56 är för korta. hm's velourbyxor i stl 62 är lika långa som velourbyxorna från lindex i stlk 50. helknäppt. pyamasar i stl 56 är för korta i benen så där får det bli 62 nuförtiden. men att det skiljer SÅ mycket emellan olika butikers storlekar... ett par av velourbyxorna i stlk 56 från lindex är lika långa som ett par från hm i 68... en salig blandning kan man säga!

jag har alltid levt i illusionen om att barnmorskor är ett släkte som består av endast underbara människor, som att alla barnmorskor är otroligt bra människor, som att det är en vis typ av människa som blir barnmorskor. men ju mer jag läser om hemska bemötanden på förlossningar på minbebis så börjar min uppbygda bild falla samman.

hade jag tur som träffade sådan underbar personal? eller är det även upplevelsen av själva förlossningen som åxå spelar in i hur man uppfattar personalen? min förlossning var busenkel, och i den situationen uppfattar man kanske inte kommentarer osv på samma sätt som om man är mitt i ett helvete? nu var ju min bm fantastisk, men om jag hade fått en surkärring kanske jag ändå inte hade uppfattat henne på samma sätt som om man hade haft en hemsk och jobbig fl? spelar situationen in i hur man uppfattar saker som sägs och sker runt en?

min barnmorska var perfekt. hon var lugn, trygg, erfaren, och vägledde mej genom hela fl utan att för den skull vara sådär övergullig och ömkande, för det hade jag inte uppskattat. jag blir varm i hela kroppen bara jag tänker på henne och hoppas hon vet vilken fantastisk människa hon är.

jag önskar att ALLA fick uppleva sin förlossning så som jag gjorde, med trygg personal runt sej, där inga misstag begås av tidsbrist eller slarv. där man får känna sej som en superkvinna man är när man föder barn och inte bli nertryckt av spydiga kommenatrer och där man inte känner sej bortglömd.

om ni inte trivs med er barnmorska, kom ihåg att man FÅR byta, och man SKA byta! eran förlossning kan bli en fantastisk upplevelse med rätt personer runt dej, och en mardröm med fel personer... så våga säga ifrån och byt, gör det för din egen skull. för dina minnens skull och självförtroendes skull.

till er som har förlossningen i antågande, lyckost er, ni har en skithäftig grejj framför er! lycka till :)

den som skulle kunna uppfinna en mojäng som håller nappen på plats, utan att kväva bebisen, skulle kunna bli mångmiljonär. "Oj, tappade du nappen" och "nappjääävel" är väl båda dom två fraser som ligger på topp i mest sagda ord på en dag nuförtiden.

nappen är en finfin uppfinning, men jag längtar tills hon jag stoppa tillbax den i munnen själv när hon tappar den eller av misstag spottar ut den ;) det låter så mysigt när hon ligger och ska somna åså det där snutt-ljudet <3. vägen till att somna för natten, som består av ett okänt antal "oj, tappade du naaaappen" som efter en stund övergår till "åh, jäkla napp" och som efter ytterligare en stund låter mer "helvetes jävla nappjääävel" men tillslut så ;) tanken att tejpa fast nappen över fejjan har väl slagit en både en och två gånger och jag tror att det finns fler mammor som funderat på om en bit silvertejp inte skulle vara en bra idee, trotts allt? ;)

jahapp! det var det. nu vinkar jag adjöss till amningen. jag tänkte ju amma två ggr om dagen som ni kanske minns? det gick bra någon dag, hon tog tutten både morgon och kväll. sedan ratade hon snabbt kvällsmålet. om hon så mycket som måste röra en fena extra för å få käket så duger det inte så det la vi ner, men morgonen gick bra. men så i förrgår och imorses så var det skrik och krångel så that's it! orkar inte sitta halv fem på morgonen med en skrikande bebis som inte tycker maten kommer snabbt nog. jag fortsätter pumpa så hon får i sej bröstmjölk, tycker det är viktigt. så kämpar vi sålänge tuttarna vill vara med :)

det är ju ingen hemlighet att det inta bara är roligt och myspys att ha en bebis. samtidigt som det är underbart och fantastiskt och kul så är det ibland lite av en.. ja, jag vet inte vad jag ska kalla det, men väljer nog ändå att använda ordet plåga.

egentligen är det bara en gång på dygnet som jag verkligen känner att "fan asså..." och det är när jag ska gå å lägga mej. att vakna på natten och mata åså det har jag inget emot. men just när man ska lägga sej. jag saknar att bara gå å lägga mej, vilken tid jag vill, och bara få somna i lugn och ro. nu är det en procedur varje gång eftersom kerstin ska somna först. så hur gärna man än bara vill lägga sej så får man ha passupp och se så att kerstin somnar först. och när hon väl sover efter ibland en timme, så får man ligga på helspänn en stund eftersom hon likaväl kan vakna till igen och man måste stoppa in nappen osv. sedan får man sova, och då är ju allt finemang. men fasen vad jag längtar efter att bara få gå å lägga mej. när jag vill. och få somna. när jag vill.

trodde hon ville äta eftersom det var över 3,5 timme sedan senaste målet, men ikke. här värmer man upp mjölken man slitit och pumpat ur för hennes skull åså blåvägrar hon äta mer än 50ml. hon SKA ju äta. ush asså, hatar när hon gör såhär, speciellt när det är MIN mjölk, vill inte behöva slå ut den... suck... får vänta en stund så får vi väl se. hoppas hon tar den... :( vill ju inte att hon ska hoppa över mål heller.... men kan såklart inte tvinga i henne någon mat.

ska iaf snart gå på en promenad.. jag och hundarna behöver komma ut lite och då får ju kerstin följa med vare sej hon vill eller inte.

jag skämms lite över mej själv. och inser såklart att jag är en bortskämd gnällspik som ens vågar yppa ett ord över att jag inte fått sova mer än 3 timmar i sträck, en ynka natt av typ... hur många som helst i sträck med 6 timmars sträcksömn. att jag ens kan öppna min mun och gnälla över en sån sak. tre timmars sömn, är för många en lyx... mina dåliga nätter är för många dom bästa dom får. jag vet det. och skämms en smula över mej själv att jag gnäller. men man blir väl hemmablind antar jag. här har det varit ytterligare en bra natt. eller enligt mina snorunge-mått, sådär halvbra... hon somnade vid 23-tiden och vaknade redan vid 4 och ammade, och sedan sov hon till sju. då tog markus henne för han skule inte till jobbet direkt då vi ska till kommunförvaltningen på förmiddagen och fastställa faderskap...

jag har nu frstn lagt upp en plan kring min amning. som ni vet tog jag beslutet att dra ner på amningen rejält då jag inte längre orkar med tio minuters skrik innan hon ens försöker suga på tutten och att hon helt ratar höger tutte. så nu är planen som så, att jag ammar henne på frukostmålet (det som är nånstans mellan 4 och 8 beroende på lite när hon somnat för natten och hur länge hon sover) och så ammar jag henne en gång på kvällen sådär vid 20-tiden. och då kommer jag bara amma på vänster, det är slut på krånglet vid höger tutten nu. finito. sedan tänkte jag, att istället för att stänga ner fabriken på höger sidan, och för att se till att producera rejält med mjölk på vänster så tänkte jag pumpa ur tuttarna en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. detta kan jag ju sedan ge henne i flaskan någongång under dagen! vilket innebär att det blir ytterligare ett rejält mål med bröstmjölk om dagen! smart va? då blir det ju tre mål med riktig mjölk, det måste ju vara bra? då fortsätter ju produktionen även på högersidan... jag provar så, så får vi se. meeen så skönt det var igår med flaskan! det funkade perfekt att ge var tredje timme och hon var sååå tillfreds igår =)


ha en toppen dag!
och återigen, en eloge till alla er mammor som inte får sova så mycket, jag beundrar verkligen er ni är SÅ duktiga!