Tänk på att risken för psd är otroligt mkt mindre sen hon blivit 3 månader! Men jag förstår vad du menar.. lilla Zeke lyckades tippa framåt och slå i näsan i går och det kom lite blod, jag tröstade honom och sen var det dags att sova.. väl då när stackars väl somnat så kom tankarna om hjärnskakning o dyl.. men sen vaknade han och det har inte varit ngt mer! Hoppas du får hjälp med att bearbeta detta!

de låter som mig... kankse ska med prta med ngn?!

Vet inte om det kan hjälpa, men sätt dig och studera henne när hon sover så lär du dig att se att hon andas :) Istället för att peta på henne kan du titta på bröstkorgen eller sätta handen framför hennes mun. Är det svårt att känna kan du slicka på handen ;) Så gör jag när jag går in och tittar till Emelie.



Har även en vän som råkade ut för andningstopp hos sitt barn, och hon säger att det SYNS när de inte andas. På hudfärgen och läpparna.



Hoppas du får hjälp med dina bekymmer

Låter jättejobbigt, hoppas du får hjälp av vuxenpsyk så du kan känna dig lite lugnare.

Kära du det är inte bra för dig att vara sån, JÄTTEBRA att du har kontaktat psyk så du kan få hjälp med det. Verkligen super!

Du kommer ju gå under annars och jag tror nog Kerstin vill ha en glad mamma som inte oroar sig hela tiden. Det klarar du.



Såna där hemska tankar har alla föräldrar, helt galet vad hemskt det kan vara ibland att älska någon så mycket men det är ju så värt det.

Det enda man kan göra är att inte tänka på det för mycket och helt enkelt acceptera att man inte ha kontroll över allt.



Tanken på vad som kan hända Oliver får mitt hjärta att stanna och jag vet inte hur ofta jag grinar av rädsla för allt hemskt som han kan råka ut för, både nu och i framtiden. Men det tar onödig energi så jag puttar bort tankarna och fokuserar på här och nu och det som jag kan göra för att se till att han har det bra :)



Inte för att vara sån då men risken för PSD finns ända upp till ett år men risken minskar efter sex månader då barnen brukar vara mer rörliga.

Läskigt att sånt händer..

Min rädsla för PSD har ökat något det sista. Känner mer och mer behov av att gå och titta till honom när han sover. Jag är dock tacksam att jag hittills lyckats hålla mina rädslor under kontroll men har bilderna i huvudet hela tiden. Hur han ligger där blek utan att andas eller hur jag tappar honom i trappan eller hur han sätter något i halsen och jag inte lyckas få ut det...osv... Jag tror dock jag vet varför jag inte flippar mer och du kommer inte tro hur sjuk anledning det är... Hampus mamma dog när han var liten, och på något sätt har min hjärna fått det till att sådan otur kan han ju inte ha att han förlorar både sin mamma och sin son... Snacka om sjukt...



Men jag vet precis vad du menar...gjorde samma sak när Nico var en vecka. Vaknade på natten när han sov mellan oss och fick panik och tog tag i honom så han vaknade och grät helt livrädd. Hampus blev arg och då sa jag att jag gjort det i sömnen... men jag var nog mellan sömn och vakenhet egentligen... Fick bara panik. När jag var tonåring fick jag en kattunge och gjorde samma sak då.. flera gånger varje natt...skakade den stackars kattungen i panik då jag trodde hon var död när hon bara sov...



Hoppas det blir bättre för dig i alla fall och att man kan lära sig hantera alla sina rädslor. Vill inte överföra detta på Nico. Och förresten...om du behöver och/eller vill prata någon gång, med en som dessutom vet hur det känns, så be bara om mitt nr.

Jag insåg ikväll att det finns ett skäl till att jag oftast inte oroar mig så... jag litar så mycket på Hampus så när han är hemma och säger att jag inte skall oroa mig så lugnar jag mig. Ikväll jobbar han och jag är ensam hemma med Nico och känner tvång att titta till honom hela tiden.



Nyss gick jag in och fick för mig att han inte andades så tog tag i honom (inte hårt men ändå "tog tag" liksom) så han blev rädd. Han vaknade dock inte men ryckte till i sömnen och tog ett jätteandetag. Men då blir jag nojjig och undrar om han verkligen hade slutat andas lite och jag skrämde igång det eller om det bara var att han andades långsamt och ytligt i sömnen... Fan... undrar hur länge man kommer oroa sig...