Alla som har barn, vet vilken obeskrivlig kärlek man känner för sin lilla varelse. Sin underbara lilla son eller dotter, som man som mamma burit på i 9 månader, som man fött och som man sedan lär känna, som lagt sitt liv i ens händer.

Jag har skrivit om det förut, hur det kändes för mej när jag just fått Kerstin. Det var ingen kärlek-vid-första-ögonkastet-stund. Det var mest en känsla av lättnad, att förlossningen var över, och en känsla av förvåning. Vem var hon, som låg på mitt bröst, med kladdigt huvud, med en uppstickande liten lock mitt på hjässan, ett litet alvöra och som sedan prydde hela min mage med bajs? Vem var hon? Skulle jag från och med nu ovillkorligt, alltid, för evigt, ha ansvar över detta lilla liv? Hjälp.

Kärleken till Kerstin har växt fram. Även om jag redan från början hade nån form av instinktiva moderskänslor, som att det var inbygt på något vis.

Första tiden hemma var jobbig. Bara jobbig. Jag kunde inte riktigt acceptera att min frihet var som bortblåst. Plötsligt styrdes mitt liv av en skrikande bebis. Jag satt konstant i soffan med bar överkropp och ammade. Man kunde inte lägga sej när man ville, inte gå upp när man ville... Ingenting var på ens egna villkor längre.

Och den där satans amningen! Under graviditeten kände jag, speciellt mot slutet, att jag längtade efter att få vara min egen kropp igen. Bara vara jag. När Kerstin var född trodde jag att denna känslan skulle infinna sej, men istället kände jag mej mer låst än någonsin. Amningen strulade redan på BB då Kerstin inte ville ta bröstet på rätt sätt, jag pumpade, slet och gav ersättning för att hålla henne mätt medan min mjölk så sakteligen kom igång. Amningen flöt på stundtals, men ofta var det en kamp med skrik och amningsnapp en stund innan varje amning. Varje amning, en gång i timmen, var annan timme, var tredje timme om det ville sej väl.

Efter att ha slitit i två månader gav jag upp. Min bvc-sköterska pushade mej att sluta, gjorde att jag vågade ta steget att sluta amma. Känslan av att man ska, borde och måste amma, fick ge vika med hjälp av bvc.

Nu började livet! Både jag och Kerstin blev som nya människor! Flaskan och ersättningen blev min bästa vän! Plötsligt sov ju ungen, hon var gladare och jag var gladare. Jag kunde ta på mej en överdel på dagarna och behålla den på! Fuck amning! Man måste inte amma, barn växer upp och mår precis lika bra på ersättning, tillochmed bättre, i vårat fall!

Så sakteliga kröp sej kärleken på. Den där speciella kärleken. Ju mindre jobbigt det blev, desto mer plats fick känslorna för denna lilla person.

Häromdagen diskuterade vi huruvida det var jobbigt att ha barn, eller inte, i min Augustimammagrupp. Jag kan ärligt säga att jag från början tyckte det var jobbigt. Skitjobbigt tillochmed! Jag har nog hela tiden haft svårt att acceptera att jag numer går i andra hand, att någon annan numer styr min tillvaro. Fram till 3 månaders ålder var det mest en transportsträcka, men sedan började det bli riktigt roligt!

Nuförtiden tycker jag inte att det är jobbigt att ha barn. Det är kul! Riktigt kul! Det händer saker varje dag och Kerstin förstår mer och mer. Hon härmar, gör precis som jag, ber om saker på sitt eget vis, och försöker utforma änsålänge svårtydda små ord! Hon är så stolt när man berömmer henne och när hon klarar något nytt söker hon min blick för att få en bekräftelse "titta mamma, titta, såg du!!".

Samtidigt som att det inte alls är jobbigt att ha barn, finns det ändå saker som helt klart är jobbigare iochmed att man HAR barn. Tillexempel att packa en väska. Att ostört skriva något på datorn. Att göra ett ärende. Och andra hela basala saker som man annars med lätthet gör i vardagen. Men med ett barn, blir allt lite "jobbigare". Så är det bara! Jag uppskattar egentid, att få vara själv. Inte för att slippa Kerstin, utan bara för att slippa PASSA på något. Bara för en stund iallafall.

När Kerstin lagt sej på kvällen pustar jag alltid ut. Pustar ut efter en rolig och fantastisk dag tillsammans med min dotter. Men det är så skönt, att bara sätta sej i soffan och vara jag. Bara jag, och ingen annan att passa på. När Kerstin har somnat brukar jag alltid titta på henne en stund, där hon ligger, fridfullt och snusar och sover med sina nallar och nappar. Sällan känns kärleken till mitt barn så stark, som just då! Och jag längtar till nästa morgon när hon vaknar.

Jag älskar tiden med Kerstin och jag älskar min egentid, min stund på dagen, när jag bara kan vara med mej själv. Det ena måste inte utesluta det andra. Man älskar inte sitt barn mindre för att man uppskattar även tiden utan sitt barn.

Nu ska jag gå ner, ta med mej Kerstin, och ge henne lite lunch. men först ska vi spela lite på läpparna tillsammans, i takt med hennes spelande gitarr <3