hur gick det hos hjärnskrynklar'n?

     Publicerat: 2010-12-15 Kl: 10:59:01 | I kategori: Sofia-stuff | 7 kommentarer

ja igår var jag ju hos psykologen. nej det var jag inte, jag var hos en kurator. på ett sånt introduktionssamtal. kändes mej rätt obekväm när jag kom in i väntrummet. där var det massa folk av blandad kaliber. helt vanliga till synes affärsgubbar blandat med tillsynes alkiskärringar som gastade om nya tider och jourläkare. och där satt jag mitt ibland dom.

så kom det fram en ganska ung, ja, 35-40-årsåldern, kvinna till mej "är det sofia?" ehh ja jo det är jag. tänkte genast hur kunde hon se att det var jag? såg jag så orolig och hysterisk ut där jag satt? eller så var det bara jag i min ålder i hela folksamlingen...

vi kom upp på rummet och vi började prata. hon, kan man säga, intervjuade mej och jag svarade på massa frågor. tyckte det kändes bra. skönt att prata med nån som inte tycker att man är löjlig och dum i huvudet och ständigt måste påpeka hur svårt dom har att fatta hur man kan va så nojjig hela tiden.

efter en stunds samtal frågade hon mej vad jag själv kände att jag ville ha ut av det hela, och hur jag ville ha hjälp. om jag funderat på mediciner, eller samtal osv. jag sa att mediciner vill jag inte ha, utan jag vill få hjälp med att ändra mitt tankemönster så att jag slipper få sånna katastroftankar som jag får hela tiden.

jag kan dela med mej av en "klassiker" som ofta utpelar sej i min hjärna:

jag ringer till "pappa mobil" ingen svarar. å nej. hjälp, han har dött i en olycka! telefonen ligger ute i skogen och ringer alternativt i nån plastpåse på akuten. varför har jag inte fått veta något? jo! för dom har försökt ringa hem till mamma men hon har åxå dött där hemma ensam! shit shit shit vad ska jag göra!! jag vågar inte ringa hem, för om mamma inte skulle svara skulle jag få det hela bekräftat. paniken är ett faktum.

sedan ringer pappa upp... och allt är bra igen. jag kan inte fatta varför jag fick sådan panik och min hjärtfrekvens går ner från 200 till normal och min mage som gått i uppror stillar sej igen. jag får nästan som feberfrossa och känner mej helt "mosig" en stund innan allt blir normalt igen. jag har för 100:e gången gått igenom en livkris i rekord fart.

vi fortsatte prata om "behandling" och hon själv var KBT-terapeut och sa helt ärligt att hon inte hade så postitiv erfarenhet av KBT när det gällde mitt problem. pga att tankarna man har är så befästa och de metoder man använder sej av för att komma åt tankarna, använder jag redan. tillexempel att jag provat att schemalägga min oro, som "ikväll tar jag semester från oron, ikväll ska jag inte oroa mej, men jag får oroa mej imorgon igen" eller det klassiska logiska tänkandet, statistik och sannolikheter. men detta har ju inte hjälpt, och det sa hon, att det brukar det inte göra. för att man ändå hela tiden dras men "men tänk OM?!?"...

så hon sa att det mest framgångsrika när det gäller katastrofångest var medicinering. kände mej genast som ett riktigt psykfall. medicin? jag? nej :( jag vil verkligen inte äta medicin. men när hon började förklara kändes det bättre.

eftersom jag inte i mitt liv gått igenom något trauma som kunnat orsaka min ångest och inte har haft en jobbig barndom, inga oroliga förldrar osv, så sa hon att oron förmodligen är medfödd, som en del av min personlighet. detta ihop med en väldigt livlig fantasti. därav är det svårt att gå till grunden och "lösa upp nån knut" så att säga..

hursomhelst... nu ska jag tillbaka till henne i början av januari. mest för att bara prata lite. som jag skrev tidigare möts jag i princip alltid av dumförklaringar från folk, och folk ska hela tiden påpeka hur dom verkligen inte kan fatta hur man kan vara så övernojjig hela tiden "hur orkar du?" lugna ner dej.. osv... som kuratorn sa att det finns ett namn för det jag lider av och jag är inte ensam.

sedan ska jag få prata med psykologen, OM jag skulle få medicin är det ju genom psykolog så en sådan måste tycka samma som kuratorn. men vi får se, jag är skeptisk, men dock öppen för förslag och känner att något måste göras. jag måste börja ta tag i detta i någon ände.
Postat av: markus

You're a nut, you're crazy in the coconut!

2010-12-15 @ 12:31:57
Postat av: Anna - Mamma till Emilia med albinism

Förstår att det kan vara tråkigt att behöva ta medicin men det gör faktiskt jag =)

I början skämdes jag lite över det och när de i sjukvården undrar vad man tar för tabletter och mot vad så kändes det dumt.

Nu försöker jag inte bry mig om det så mkt, jag mår bra på mina tabletter och hade inte kunnat vara utan dom.

Jag blev sjuk och var på många utredningar då de inte hittade felet, efter 6mån så hitta de att jag var deprimerad utan att jag själv visste om det.

Jag fick medicin och det visade sig att jag blev bra. Dock mådde jag så dåligt utav den de första 2 veckorna så jag trodde jag skulle dö men när det var över så blev jag bättre och bättre och fick även höja dosen lite.



När jag var gravid så kunde jag minska lite på den men efteråt så gick jag upp igen.

Idag känner jag att jag inte kan sluta med den, inte riktigt än men vem vet längre fram =)



Idag är det så vanligt att man äter medicin för olika psykiska saker så man ska inte skämmas över det.

Min hjärna behöver helt enkelt lite mer glädje i sig och det får den nu och jag fungerar som vanligt.



Så om medicin kan hjälpa dig så tycker jag att du ska ta det, tänk vad skönt att kunna slippa de tankarna.

En sak man får se upp med lite på vissa av de medicinerna är att man inte kan blanda de med ipren t.ex utan man får ta panodil istället, sedan kan man inte dricka alkohol tillsammans med vissa.

Jag kan ta ngt glas vin, har även druckit sprit men aldrig utan att ha med ngn för de vet inte riktigt vad som kan hända.



Jag fick min medicin utskriven utav min läkare, var även hos en psykolog för att se om jag behövde gå dit. Det behövde jag inte och hon rekommenderade en annan sotrts medicin från början men kunde äta de jag äter, så jag behövde ingen psykolog för att få medicin.



Lycka till och hoppas du får den hjälp du behöver =)

2010-12-15 @ 13:51:36
URL: http://www.annagirl.se
Postat av: Isabelle

Åh Sofia, vad glad jag är för din skull att du fått en start på att komma tillrätta med detta! Låter som en bra början, även om det inte är "lättfixat". Du är så öppen om hur du har det, det tror jag faktiskt hjälper dig lite, kanske inte att bli av med oron, men att kunna fortsätta leva ett normalt liv. Go girl!

2010-12-15 @ 14:12:26
URL: http://www.belliz.net
Postat av: Theres

Hur kan folk dumförklara dig?? Fattar verkligen inte det. Snacka om okänsligt!



Vad kallas det du lider av? Sa hon det?



Vad skönt att det kändes bra och att du äntligen fick komma dit :)

2010-12-15 @ 15:26:05
URL: http://minbebis.com/blogg/mariatheres
Postat av: Hanna

Hej!



Hade varit superkul att få ta del av era rutiner, dina och Kersins. Hur ni "delar upp" sömn, matning och vakentid. Om du inte vill skriva ett inlägg om det kanske du kan svara bara mig? =)



Kram Hanna

2010-12-15 @ 16:57:31
URL: http://hanna1988.blogg.se/
Postat av: emeliehjaertajonas

Oh så glad jag blir att höra att du varit hos henne nu! Du låter rätt positiv om det tycker jag, förutom medicineringen... Har ingen erfarenhet av sånt så kan inte skriva om det. Dock har jag erfarenhet av att gå till en psykolog och det är toppen! Det lättar oftast mycket på stenen som trycker över bröstet :) Man kommer fram till en massa och går vidare, lär sig hur man ska handskas med alla känslor och tankar...

2010-12-15 @ 19:48:18
URL: http://emeliehjaertajonas.blogg.se/
Postat av: Linnea Jonasson

<3

2011-01-19 @ 11:20:05
URL: http://bihanget.blogspot.com

Det är kul med kommentarer så lämna gärna ett avtryck =)

MEN, läs gärna inlägget innan du kommenterar.

OM DU BARA HAR TÄNKT GÖRA REKLAM FÖR DIN BLOGG/TÄVLING WHATEVER SÅ KVISTA IVÄG NÅNANNANSTANS! TACK! (din kommentar kommer ändå bara raderas och inte klickar jag mej till din blogg heller!)


Vem är du?:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Din bloggadress, så jag kan hälsa på hos dej =) :

Kommentar: