Hallåj! Nu har jag och Kerstin varit på BVC på tand-info. Det var super. Hon har ju dessutom en liten tand att stoltserna med theese days :D Det var intressant på många sätt. Kan börja med att skriva lite av det hon pratade om.

Hon sa att man ska börja borsta tänderna på dom såfort en liten bissing kikar upp, och man ska använda tandkräm direkt. En plutt stor som deras lillfingernagel. Och man ska borsta morgon och kväll. Hon rekomenderade inte att låta barnet somna med välling i sängen, för tändernas skull, isåfall skulle man se till att barnet har helt rena tänder först. Karies har visst ökat mkt på små barn så hon poängterade verkligen hur viktigt det är att ta hand om dom små grynen så barnet slipper ligga å laga hål 5 år gammal. Hon sa åxå att det är viktigt att barnet inte får småäta hela dagen. Max 6 matintag per dag sa hon (och då inkluderar det även ersättning!), och däremellan ska tänderna vila, annars står dom inte pall för syreangreppen. K äter ju 5 ggr per dag så det känns bra.

Hon gick även igenom detta med napp. Att gärna begränsa nappanvändandet för bettets skull. Att fram till ett års ålder är det ett sugbehov å sedan är det bara en vana, ett invant behov.

Vi var 7 stycken där. och jag hann göra många iaktagelser under denna halvtimmen. För det första fattar jag inte grejjen med att det första man gör är att sätta bebisen i soffan, på med haklapp och börja mata? Why? Varför inte ge innan man går hemmifrån? Eller när man kommer hem? Två av mammorna, det första dom gjorde var att börja mata, ungarna åt typ ingenting bara små-åt. Sedan är mammor så jäkla pjåskiga med sina bebisar! Kerstin är helt klart social och orädd, så härligt att se! Hon fick vara på golvet hela tiden, skitkul tyckte hon. Hon kröp fram till en liten kille å när Kerstin lät (hon låter rätt högt när hon tränar rösten ehm) så började han gråta. Vad mamman då gör är att håva upp honom fort som fan å börja ömka. Vad ger det för signaler? "Akta, andra barn är farliga!" Istället för att skojja bort det och visa att det inte är farligt. Samma sak när hon sedan kröp fram till en annan liten kille åså låg dom där åså pillade Kerstin honom i ansiktet. Då håvade den mamman upp honom fort som sjutton. VARFÖR?? Kan dom inte få utforska, känna och umgås? Dom kommer knappast peta ut ögonen på varann. Vad ger lixåm sånna beteenden för signaler till barnen? En lite äldre tjejj, 1 år typ, dängde en leksak i huvvet på Kerstin, hon blev inte ens ledsen, såg förvånad ut, jag skojjade med henne å då brydde sej inte Kerstin lixåm. Varför pjåska så? Ömka och tycka synd om. Vad skapar det? Rädda osäkra barn, det är jag säker på.

När vi skulle hem så la jag Kerstin i soffan å tog på henne ytterkläderna. När vantarna skulle på började hon gnälla. Jag sa "skärp dej Kerstin det är ju bara vantar" med lite skojjsig röst. Varpå de två matande mammorna brevid tittade på varann som om jag plågade Kerstin. Haha, wtf? Ja, hon gnäller för hon vill väl inte ha vantarna, Men hon ska ha vantarna så då får hon väl gnälla å gnöla då, det är inte farligt.

Nåja, nu blev det en novell här!
Ni som har åsikter i ämnet, gör gärna er röst hörd :)

Hello! Jag har kommenterat en gång här för längesen, men nu känner jag att det är dax igen för detta tog jag åt mig lite av=) Jag har en son, Gabriel på strax 4 månader. Jag "tycker ofta synd om" honom. Jag vet inte varför, jag bara gör det. Vill gärna trösta mycket och för helt onödiga saker egentligen så det kändes bra för mig att läsa detta faktiskt. Jag måste sluta tycka synd om och vara så enormt försiktig om honom. Det va ett bra inlägg tycker jag, för jag tycker så som du skrev, men jag är lite för snabb med att trösta och ömka!

Håller helt med dig om att folk daltar sina barn för mycket. Om Nico blir riktigt ledsen så ser jag till så att han vet om att jag är där så han kan känna trygghet men försöker att avdramatisera det hela (om det inte verkligen finns skäl som att han slagit sig rejält och blivit rädd för då kan jag faktiskt lyfta upp honom, men fortfarande försöker jag då ha en glad ton och inte "ååhh herregud stackars lilla du").

Om han bara gnällgråter som när han inte vill ta på jacka eller liknande så gör jag som du och kan till och med retas lite med honom på ett skämtsamt sätt.. men har också märkt att en del tittar som om jag hånar mitt barn eller nåt. Men jag vill ha en trygg unge och då kan jag ju inte visa honom att man skall vara rädd för allt.

hehe,adrian blir livrädd när andra barn skriker till eller eller gråter. senast typ 8 ggr idag på öf. men brukar bara säga åt honom att det är lugnt och att han är töntig. då brukar han glömma av sig. :)

Nu har jag inga barn själv, men man kan väl tillämpa detta på vilken grupp som helst. Gör andra en stor grej av någonting som händer, eller något man säger/gör så blir det ju dramatiskt för en själv också. Oavsett hur illa man själv tyckte det var från början.



Du älskar ju inte Kerstin mindre bara för att hon måste ha vantar på sig när hon inte vill? Äh, jag tror på dig.

Spännande att diskutera sånt här! Jag håller med dig till 100 %. Alva är en gnällig liten bebis, och skulle jag ta upp henne varje gång hon gnäller skulle jag inte få något gjort... Som mamma lär man sig skillnaden på gnäll, skrik och riktig gråt. Jag tror på att man ska lugna sin bebis innan man lyfter upp så gott det går. Och precis som du säger, inte göra något stor sak av det hela... "Åh, det är sååå synd om dig!" Nej, det funkar inte i längden. Istället ska man pussas, gosa och ha väldigt skoj när dom är glada. :) Sen har väl alla egna åsikter.

Ja visst är det mycket daltande, samtidigt så tycker jag mest synd om dom mammorna och bäbisarna för man märker ju att de får det väldigt jobbigt

Håller med dig tjejen!! Men kan ändå int elåta bli att skriva....



AKTA BARNEN!!! FARLIGA KERSTIN KOMMER! GÖM ER HOS ERA FÖRÄLDRAR!!!! haha

Varför är det farligt att barn tar på varandra? Jag är som du, skojar bort mycket om de slår sig eller om det händer nåt liknande, men när barnen behöver visa att de är ledsna så tröstar jag dem.

Jag säger också till Calle att nu får det räcka om han gnäller för inget. Och då tystnar han om han visste att det lönar sig inte.

Och när jag behöver säga till Wille bland folk då säger jag det skarpt och skäms inte alls. Han vet ju att sånt beteende accepteras inte.