blir rädd för mej själv! i natt satte kerstin igång skrikfesten 01.30 dvs när hon annars brukar anses sej skrikit färdigt och somna för natten. jag höll på å gå i bitar... hade ju försökt få henne att sova i 2 timmar redan dock relativt lung och tyst då magnipet verkade hålla sej borta igår. det var bra! försökte amma henne när hon började skrika men blev galen på amningnappen som bara flög iväg hela tiden när kerstin vifftade med armarna och skrek. jag HATAR den jävla amningnappen och i det läget får jag verkligen förhindra impulsen att slänga både napp och bebis rakt ut i jag vet inte vart. så jäkla vidrigt att ens få den där tappa förståndet-känslan. nu är jag ju frisk i huvudet så jag slänger inte mitt barn i väggen som tur är. nöjjer mej med att lägga henne framför mej och hålla för öronen en kort stund. jag blir så ledsen över att jag blir arg på kerstin :( det är det värsta av allt! det som gör hela den där känslan. jag vill inte känna så. allt slutade iaf med att jag  efter att gått med henne lite och hon ändå skrek, la henne skrikandes i sin säng och gick på toa för att slita mitt hår. när jag kom tillbaka hade markus satt napp i mun på kenne (nappen som visst plötsligt var bäst i världen igen efter att ha hatat den senaste timmen. det svänger fort i bebisvärlden hehe) sen blev hon tyst och somnade. skönt. skrikfesten var således bara 30 min lång denna natt. hon sov till 7 och sedan till 10, och nu ska hon väl sova hela dagen igen antar jag. iofs skönt för då har jag mycket tid att göra vad jag vill. i natt måste jag samla ihop mej. annars kommer jag snart sitta på hispan hehe. nä. så illa är det väl inte :) (än). kerstin är världens finaste bebis och jag är ändå glad att hennes dygn har 21-22 bra timmar och bara 2-3 dåliga <3. hade dock varit trevligare om dom där dåliga timmarna var lite bättre placerade på dygnet... jag är dock inge trött alls varken nattetid eller dagtid så det är skönt att få all sömn man behöver. annars vet jag inte vad man hade gjort?