jag är så glad att jag har min blogg. det är jätteroligt att titta tillbaka i arkivet... läsa om graviditeten och framförallt läsa om första tiden med kerstin. det känns sååå långt bort och jag har redan glömmt hur liten hon har varit, och hur den första tiden var. tiden har gått fort samtidigt som det känns som hon alltid funnits här hos oss.

mycket har hänt. såklart är tillvaron myket lättare nu, eftersom man känner kerstin och hon känner oss. kärleken för henne växer sej starkare för varje dag och tanken på att något överhuvudtaget skulle kunna hända henne ger mej en fruktansvärd panik.

jag kan inte påstå att jag upplevde kärlek vid första ögonkastet. känslan jag fick när förlossningen var klar och jag fick upp kerstin på bröstet var en lättnadskänsla, äntligen var det över. något jag gruvat mej för i nio månader och ett halvt liv, förlossningen. puh, klar! och åxå en förvåning över hur lätt det hade gått. nästa tanke var "är hon söt? vilket konstigt öra hon har". sedan kändes det mest lite.. tommt. men jag var stolt, såå stolt!

det första tiden tyckte jag kerstin mest kändes som något jag "fått på halsen" någon jag var tvungen att ta hand om varesej jag ville eller inte, för vem annars skulle ta hand om henne? fanns ju ingenstans man kunde lämna tillbaka henne dom gånger man kände att livet helt raserats. från att ha levt ett fritt liv, sova när man vill, osv så var man nu tvungen att HELT anpassa sin tillvaro till den här lilla personen. den mamma som säger att den aldrig nånsin kännt så, ljuger.

att amma var hela tiden något jag hatade, även när det fungerade bra för det gjorde det ju från början. jag kände mej låst och obekväm, men gav det en ärlig chans sålänge kerstin ville, det var ju för hennes skull trotts allt. efter att amningen började krångla som den gjorde och vi gick över helt på flaska så vändes hela min tillvaro till något positivt. allt föll på plats och det som gett mej sådan ångest och så många gånger fått mej att känna mej urusel och dålig som mamma, försvann. kerstin var nöjdare och jag med.

med tiden har verkligen känslorna för denna lilla person växt. för varje dag som går blir kärleken allt större och starkare. det känns som lite tabu att prata om att man inte känner så från början, att kärleken inte innfinner sej i samma sekund man ser sitt barn, men många känner så och det är helt normalt. jag kände aldrig någon skuld över det.

tanken på att känslorna kommer bli ännu starkare gör mej nästan rädd. att ha någon i sitt liv, som man är så rädd att förlora. och vetskapen att man inte KAN skydda henne från allt ont här i världen, man kan bara göra sitt bästa. min lilla kerstin. tanken på att förlora henne gör mej helt panikslagen. tänk att leva ett liv såhär, med hjärtat utanpå kroppen, för det är vad man gör den dagen man får barn.

så tittar man på henne, här i soffan där hon nu ligger och sover så gott. tänk att hon är min. vår. älskade lilla barn. stoltast i världen, blir man :)