jag kan inte påstå att jag ännu känner mej som en mamma och allt det där. jag har lilla kerstin och är så jävla stolt rent ut sagt över vad vi skapat och att jag fött henne. att hon är min lilla dotter. men jag tror dom där mammakänslorna kommer växa fram. därimot, känner jag att det finns i ryggmärgen på något vis. som idag, när det blev så långt mellan hennes måltider, blev jag helt förstörd, känslorna svallar över för min lille bebis. då känner man att det finns djupt rotat. att beskydda, och ta hand om. allt är lixåm ännu för stort att ta in. tanken på att något skulle hända henne får mej att rysa så långt in i benmärgen att det inte går att beskriva.